En ny dag, nya möjligheter
YOOOO.
Den frasen för mig är så cringeworthy nowadays men jag läste just igenom alla mina bloggar från the old days så, i dunno, hahaha omg just can't.. Jag var bara fööör mycket. Saamtidigt, det var den jag ville vara back then, så jag tar inte bort allt även om det är jävligt pinsamt.
Jag ska ha Emelie och Ellinor hemma hos mig ikväll, Taggaaaa! Ska handla nå kyckling och göra sambal oelekgryta i ugn ssen ska vi surra och lyssna på musik and reminisce. (hah)
Jag var så mycket lyckligare när jag flyttade hit. Jag var fri att vara vem jag ville vara, utforska och skapa mig en egen identitet, inte vara vara någon baserat på vad som skapar minst tjafs. Men nu när jag har allt som alla andra har, rättigheter som alla andra har, och skyldigheter som man inte hade när man gick gymnasiet är det en annan sak.
Sommaren 2014 kommer jag aldrig glömma, om jag så blir dement. Bästa månaderna i mitt liv, för samtidigt som jag hade en kris emotionellt, var sjukt ensam, arg och ledsen, så var jag så glad. Jag var öppen för allt. Min politiska läggning och mina rasistiska övertygelser dog, jag skaffade såå många vänner, testade så mycket olika saker och experimenterade mycket med utseende och uttryck. Jag blev kär, och kom riktigt nära vissa kompisar, formade mina egna "gäng" av kompisar och kände mig riktigt cool faktiskt. Jag sa vad jag ville till vem jag ville och inget i världen kunde stoppa mig, jag hade gått igenom ett helvete, jag hade aldrig levt överhuvudtaget up until that summer.
Jag och mina vänner badade, grillade, söp, gick igenom bajs tillsammans, jag skaffade en kille som mina närmsta vänner tyckte asball (det gjorde ju mig automatiskt asball också) och vi levde Life.
Sen kom hösten. En tjejkompis hade blivit våltagen, jag hade komit på dålig köl med en gammal bästis, jag hade två jobb och skola, pendlade som en glaning till min kille. Vi visste nog inte var kärlek var; Än mindre hur man sköter ett förhållande. Jag var klängig och trasig, han var trasig ville vara ifred. Det tog slut. Jag blev av med min provanställning. Skolan gick åt helvete. Verkligheten, allt jag hade gått igenom och inte reflekterat över letade sig in i mitt hjärta och slet det i delar. Jag hade en ätstörning; jag försökte svälta mig själv. Jag var aldrig i skolan, min depression fick överhanden och vännerna var inte där längre.
Sen kom våren, jag kom ur min depression men skolan var förstörd. Euforin i att leva normalt hade gått över. Sedan dess har livet varit bra och obra, och jag har förstått att hel kommer jag aldrig bli. Men det är nåt vackert i att kunna le genom tårar, att lyckas fast man blivit åtsagd hela livet att man är kass. Att kunna älska andra även om man själv har blivit hatad. Jag känner mig stark. Johnny och Monica är mina änglar, Simon och jag ser efter varandra och älskar varandra som inga andra älskar oss. Mina vänner håller på att växa upp och går framåt. It's a new day and age, och även om jag svor inatt att mitt liv är meningslöst, jag är inte född i ett syfte och alla bara lämnar mig, så tänker jag verkligen inte dö före jag har upplevt min bästa dag.
